visste jag nästan ingenting. Hon öppnade sin handväska, tog fram ett brev. Det här har jag fått; du kan läsa själv! Det var det... och så de förbaskade tidningarna, som kom mig att resa... Christian såg hastigt igenom den första sidan och blev het av motvilja och äckel. — Du behöver inte leta efter någon underskrift, sade fru Brenner kort; det är förstås anonymt. En vän, står det. Det är antagligen en av dina här. Jag har Gud ske lov inga! Papperet skälvde i Christians händer. Han orkade nästan inte läsa vidare: att de voro skyldiga Gud och var man, levde på gränsen av svält, elände och nöd. För de stackars barnens, för den arma hustruns skull måste något göras. Nu bodde de på nåd i prästgården och sedan blev det väl fattigvården, som var nog belastad förut, inte minst tack vare allt vad ingenjör Brenner hade lockat folk med på ... Han blev underligt svag på han läste, orkade inte se igenom allt, alla de sliskigt vänliga fraserna ... Då han lade ihop brevet, såg han denna ohyggliga vrångbild av deras liv — avklädd alla förklaringar, alla »varför» och alla ursäkter. Han tyckte, han såg sig själv med människornas ögon, hörde dem tala obevakat och hänsynslöst om vad han var för en. Fru Brenner försökte göra sin stämma barsk, 198