men då hon såg sonens ansikte, höll det på att brista inom henne ett ögonblick. Hon tog honom fast om skuldrorna och sade nästan vekt: — Pojke, det är då inte sant det där? Han kände, att han var helt naken och hjälplös inför dessa stora, frågande ögon, som bara ville honom väl. Med torra läppar sade han: — Jo, och han kände en underlig lisa, då det var gjort. — Och varför kom du inte till mig? — Jag ville inte plåga dig, ville klara mig själv. Men, ser du mor... ingen kunde ana, att tiderna ... — Äsch! avbröt hon otåligt. Tiderna! Också något att gömma sig bakom. Du gick till alla möjliga, det gjorde du, handlande — och vad det nu är för ena, bad dem lägga ut för dig, klä er, föda er och hysa er till slut. I stället för att gå till din egen mor! — Jag trodde, att du satt tämligen... hårt själv. — Inte hårdare än att jag klarar det... och litet till. Du kunde väl ha frågat. Du begriper väl, att jag har så pass mål i mun, att jag kunde säga ja eller nej. — Jag tänkte hela tiden, att det skulle ordna sig • • • — Du tänkte, ja... du önskade! Önska i den ena näven och spotta i den andra, så får du se var du har mest! 199