Hon avbröt sig. — Nu då? Vad har du tänkt nu? — Det är ju en hel del jag ska ordna här... Hon gjorde en förargad gest. — Herre Gud! Man kunde tro, att du levde av något slags opium, Christian! Vad har du tänkt arbeta med? Leva av? Du kan väl inte på allvar påstå, att du tänkt dig en framtid med att ordna upp i ett konkursbo och rota omkring på en brandtomt? Förtvivlad räckte han fram händerna: — Mor! Ta en tom pung och betala ur den! Säg att regnet inte ska göra dig våt! Jag vet ingenting ... Där ingenting finns, kan ingenting göras, ingenting tas! Skälvande av nervositet, rädd att bryta samman inför moderns ögon, som voro nästan ömma nu, gick han bort till fönstret och såg ut. Så behärskade han sig med våld och fortsatte: — Allt det där kan vi ju tala om sedan; vi måste gå nu ... middagen. Hon reste sig motvilligt och satte på sig hatten. — Det är synd! Det är alltid lättare att tala färdigt än att börja på nytt. Och du... du är en av de trögaste grisar jag försökt mota genom grinden... Han försökte visa henne ett och annat av bygden, då de gingo till prästgården, men hon svarade bara tankspritt »så» och »ja», så han teg och 200