blev gående i sina egna tankar, han också. Följde dessa långt bort från allt som nu var, till något han mindes för länge, länge sedan: En disig kväll med uppgående, blek sommarmåne över några barska, snötunga fjäll, där ensamma björkar krökte sig mot himlen. Ett kaos av sten, väldiga ras utför branta stup, där en älv larmade fram. Där gick han och fiskade. Eva var där också ... det var bara de två. De kommo upp på en terrass, som var inklämd mellan nästan tvärbranta berg. Och mellan doftande pors och vit myrull på stora tuvor låg en tjärn, svart och trolsk med stora stenar i. Vass växte tät, och näckrosor lyste som stjärnor mot det mörka vattnet. Rätt som det var, stod metspöt i en båge. En stor fisk hängde på. Det var rent trolskt, då den blanka vattenspegeln bröts av tunga plask. Och borta på en grön äng låg en öde säter med hopsjunket tak och de nedrasade murarna av en liten ladugård av sten. Han levde om igen, förunderligt tydligt, en av deras många, ensamma, planlösa fisketurer. Han mindes, att den gången hade han lockat Eva från Hjördis’ sjuksäng. Hon var rekonvalescent efter difteri, och en tid hade ingen trott, att barnet skulle leva ... Den ångest han bar på nu var bara litet annorlunda än den som härjat och släppt honom igen då. Nu gick han ju här också i ångest och ovisshet. Och så skulle det väl bli så länge livet varade ; bara litet annorlunda för var gång... Han 201