hajade till, då modern frågade om det där var prästgården. — Vad var det du sa att människorna hette? Jag har alltid så svårt att uppfatta namn, när jag blir presenterad ... Efter middagen rymde Christian. Han ursäktade sig med ett viktigt sammanträde. Samtalet med modern ... Han visste, att det inte var färdigt... brevet han läst. Men kanske mest ändå de nyktra, obarmhärtiga ord, varmed modern låtit honom förstå, att hon tyckte, han gått och sölat bort flera år av sitt liv i förnedring och elände, plågade honom. Han förstod mycket väl vad hon menade, när hon frågade, vad han tänkte göra. Hon ville, att de skulle komma till henne, men det tyckte han, att han inte förmådde. Han gruvade sig bara vid tanken på att komma in i förhållanden, som skulle vara helt nya och okända, och där han aldrig skulle få ta ett självständigt tag utan alltid ha moderns vaksamma, kritiska ögon på sig. Det blev han, som kom på undantag, icke modern. Men vad som bundit honom här, ja ännu band honom ... ? Det var så mycket; kanske hans bristande förmåga att verkligen gripa sig an med att börja något nytt, något mindre, efter att ha känt sötman, glädjen av att leda och styra. Envishet och stolthet också... visa gott folk, att han inte bara var en misslyckad projekt- 202