makare. Och ett desperat hopp, att det skulle hända ett eller annat, så han kunde få börja arbeta igen med allt som gått honom ur händerna ... Moderns ord hade ruskat upp honom hårdhänt och brutalt i allt detta, som han gömt eller skjutit åt sidan. Fru Brenner och Eva spatserade i trädgården efter middagen. — Jag fick inte ur Christian, vad ni tänker göra nu, sade fru Brenner utan inledning. Frågan överrumplade Eva; hon stammade litet, när hon svarade: — I sommar har vi tänkt flytta upp på en fjällgård, bara Christian kan komma ifrån här. — Men sedan då, barn? Du förstår, jag ville gärna veta, vad ni tänkt om framtiden. Jag tycker inte om utseendet på den här bygden, inflickade hon. Den glor! Eva log. — Låt den glo! Och att käxa på Christian lönar sig inte, sade hon lågt. Han har varit övernervös och uppriven länge nu. — Och det tål du? — Men, mor, det är ju Christian! Fru Brenner såg på henne. — Ska jag säga dig, vad jag gjort om jag varit i ditt ställe? Jo, jag hade rest ifrån honom! 203