— Men mor! sade Eva upprörd. — Nå, sade fru Brenner barskt. Jag hade kanske inte gjort det heller... i alla fall inte med skilsmässa och själskval och vad tusan folk skyller på nu för tiden. Nej, inte på allvar, men för en tid ... för att ruska om honom litet! Hon gick litet, så brusade hon ut: — Vill du följa med mig, när jag reser... du och dina barn? Så kan han bli här... och ordna! Eva skakade på huvudet. — Det förstår du väl, att jag inte kan... resa från Christian nu! — Det är då visst inte så vådligt mycket ni har av varandra nu, eller hur? Och förstår du inte, att då kommer han snart efter. Om han inte är alldeles tokig! Och har ni för resten något att leva av... Kan Christian skaffa något här...? — Ä, det kostar inte mycket på en fjällgård ... — Nej, kanhända, men något kostar det väl? — Vi kan fiska foreller, och vill vi ha kött, kan nog Christian få tag i ripor, om det också är olagligt nu. Fru Brenner stirrade förfärad på henne. — Jag börjar tro, att ni smittat varandra, Christian och du! Leker som två ungar! Gamla gifta människor med halvvuxna barn! — Ä nej, du ska inte tro, att det varit lek, varit lätt att leva så här och bara gå och vänta och hoppas, att något ska hända... Du tror väl inte, att det är lätt? 204