Hennes läppar började skälva, och hon vände bort ansiktet. Men fru Brenner hade sett det och väntade litet, innan hon frågade: — Eva, du vet visst, vad jag föreslagit Christian. — Ja, jag tror... — Nå, vad säger du om det? — Han... jo vi har tänkt på det, och jag har talat med Christian, men han säger, att han inte tror det skulle gå — och nu log Eva igen — för du är så »förbannat myndig». Fru Brenner såg på sin svärdotter med synbart välbehag: — Svär du? — Nej, mor, jag citerar bara ... De tego igen. Fru Brenner tänkte, då hon fortsatte, att detta blir som att lura sig till att dra ut värkande tänder på en unge. — Talar han med dig om sina affärer? — Ä ... inte mycket nu längre ... — Nu längre? — Ja, jag tror, att jag visste mera förr i tiden, sade Eva osäkert, när det var mera som var roligt... och spännande. — Hm! Jag menade närmast om du vet hur mycket ni är skyldiga folk här. — Jo, det tror jag då. Så småningom hade fru Brenner dragit det ur henne. 205