— Och det är allt, tror du? — Ja, i alla fall såvitt jag vet. Eva såg ängsligt på svärmodern för att se vad hon tänkte, men fru Brenner sade ingenting. — Ja, och så är det ju kanske... sade Eva lågt. — Vad är det kanske? — Banken, om vi inte får försäkringen. — Pratl Du kan väl begripa, att ni får den! Fru Brenner lade ett ögonblick beskyddande sin hand på Evas arm. För resten, allt det där får Christian ordna som han kan, men dessa, som ha gett er kredit här, Simonsen och vem det är, måste få igen sitt! Det ringde till kaffe, och de gingo upp mot huset. — När tror du Christian kommer igen från det där sammanträdet? Fru Brenner fnös till hånfullt. — Karlar är inte vidare uppfinningsrika, du! Jag har en del att prata om, som jag gärna ville bli färdig med. — Ja, det vet jag inte, sade Eva osäkert, men vi ska ju äta kväll här... — Precis som hans far! Honom visste jag heller aldrig, var jag hade eller när jag kunde vänta, sade fru Brenner med ett litet kallt skratt. Eva blev illa till mods; hon tyckte, hon fick en inblick i något hon helst ville slippa att se. 206