Och det var så olikt svärmodern att tala ut på det viset om sig själv. — Ni ska följa mig, sade fru Brenner igen, jag ska tala med Christian. Om jag nu bara kan få honom att begripa ... — Ä nej, mor... låt hellre mig ... — Nå ja ... nej för resten, jag lovar ingenting. Du har i alla fall ett stort fel, Eva. — Ä, jag har allt många ... — Du pjåskar för mycket med den pojken! — Ja, men mor, jag kan väl inte vara annorlunda än jag är; spela komedi? — Ä, Gud! Och du har varit gift i så många år! Men vad ni går här och väntar på, det övergår mitt förstånd! — Christian har verkligen försökt allt möjligt, sade Eva trotsigt. — Ja, försökt ja! Men vad har han klarat? Eva, jag säger det inte för att skryta, men den gången Christians far dog hade jag det inte lätt. Och hade jag satt mig till att grina över det onda fingret i stället för att arbeta med de nio jag hade kvar... nej, då vet jag inte, hur det gått! — Det var andra tider den gången, mumlade Eva. — Den förbaskade visan har jag hört litet för ofta nu! Litet sant är det för resten, för så tokigt som nu, var det inte. Men för er! ... Ni har gården hemma, som i alla fall ska bli er en gång. 207