Jag menar inte, att ni behöver växa fast där, om ni inte vill. De gingo in och satte sig vid kaffebordet. Fru Brenner och prostinnan konverserade med ömsesidigt utbyte och den största sakkunskap om kakbakning. Det hade börjat småregna, då Christian följde modern hem efter en tämligen långdragen kväll i prästgården. Dimman hängde järngrå och tät över fjord och fjäll, allt var främmande och konturlöst och det luktade starkt av jord och ungt löv. — Jag pratade litet med Eva, sade fru Brenner på sitt avgörande sätt. Du och hon passar egentligen alltför bra för varandra! Innan Christian kom på det klara med om det var en spydighet eller ej, fortsatte hon: — Eva lät inte alls ovillig att ta emot mitt förslag... ja, gör dig nu inte dummare än du är, sade hon otåligt, du förstår då så innerligt väl, vad jag menar och vill. Och nu får du säga rent ut... ja eller nej? — Ja, men det är inte så enkelt att svara på, mor. Jag måste tänka ... — Det går visst förbaskat trögt för dig. Eva sade du hade tänkt... länge. — Jag vet ju inte, om jag duger... — Du har inte dugt till det du höll på med här heller, så jag tycker du kan försöka, sade 208