fru Brenner brutalt. Tror du kanske, det är någon konst att flyta med strömmen, du, eller passa en välsmord maskin, som aldrig krånglar? Så som allting är nu, får man vara glad, om man också måste sitta i en stol, som inte precis passar till ändan! Hon var harmsen. Det var ju som om hon gick och tiggde honom! — Du vet ju, mor, att vi är rysligt tacksamma. — Ä, håll mun! Tacksamma? Tror du kanske, att jag gjort det här, om ni inte varit mina? Jag tycker den där prostinnan är en ängel, när jag tänker mig i hennes kläder. Alltså: vill du, eller vill du inte? — Ja men jag måste fråga Eva också. — Ska du inte ha en konferens med ungarna också? Eva...! fnös fru Brenner. Herre Gud, Christian, du vet då, att det flickebarnet har varit nog dumt att alltid följa dig. Men gott! Bara tänk på du! Hon teg en stund. — Vad är ni skyldiga här... i löst, småskul-der och sådant? frågade hon tvärt. Han tänkte sig för ett ögonblick. — Ungefär sjutusen kronor. — Ja ha, men hur kunde du gå och skriva på den där växeln? Jag frågade Eva. — Hon log litet beskt. — Underligt nog visste hon det. För resten sa jag till henne, att det fick det bli någon råd med. Men alla pappersvärden du drar 14 — Christian Brenner. 209