på och är skyldig för; med dem får det gå, som det kan. Dem klarar jag inte heller... — Råd ja... det har jag försökt säga mig själv länge nu. Han ångrade sig i detsamma han sade det. — Har du försökt göra något också? Annat än att stå och försöka nidhålla på allt, som ramlade omkring dig och skrika på hjälp. Christian började bli rasande, tänkte: »Nej, så satan om jag reser... tar emot.» De hade kommit fram till Simonsens hus. Hon stannade framför dörren. — Har ni något nu ... jag menar pengar... så där till det dagliga? — Visst har vi! sade han onödigt högt. Vi... — Nå, ni har inte det en gång, bet hon av. Jag talade för resten med Eva om något annat också. Christian tyckte, han visste, vad det var, innan hon sade mer, men ändå blev han het, då hon fortsatte: — Jag tar med mig Eva och ungarna, så kan du komma efter, eller stanna här eller hämta dem, precis som du själv vill. När du äntligen en gång blir färdig med att ordna här, tilläde hon spydigt. — Vad sa Eva? frågade han ivrigt, med ilande, kvävande ångest, bara vid tanken på att bli ensam. — Eva sa? Men Herre Gud, Christian. Har 210