Han teg ett ögonblick. — Gör som du vill då! sade han vresigt och miste liksom andan, när han sade det. Men det var en lättnad i alla fall. På något sätt kändes det som om han lagt något bakom sig, tagit de första stegen på en helt ny väg, som han inte anade vart den gick. Men ny var den och spännande med allt det oväntade han kunde möta där. — Jag kan för resten hälsa dig från Torstein Bru. Jag träffade honom dagen innan jag reste; han frågade efter dig. Talade för resten om, att han tänkt resa till Vestlandet i sommar. De började gå bortåt vägen igen. Genom det fina regnet hörde Christian dånet av Svartforsen uppifrån dalen. Ett och annat ljus lyste ännu från husen, och kyrkans skiffertak glänste matt av väta i återskenet från en bit klar himmel över Bratlia. Fru Brenner sade stilla: — Torstein är sjuk! Ä ja, stackare, han har inte haft det för gott! — Såå? — Nå, det är för resten galet att kalla honom stackare; han är alltför mycket man till det, trots allt. Du vet kanske, att han hade dåligt hjärta. Nu har han fått lungsot också. Du vet väl, att han varit gift? — Nej... jo ... jag är inte säker. Jag tror, han skrev det en gång. Är hon död? 212