— Det är inte så väl! Nej, hon rymde från honom med ett slags skådespelare, en andra klassens slusk på alla sätt. Du känner ju till den där lockiga vykortstypen. Men tänk, hon besöker Torstein ibland ännu! I vintras var hon där över en månad! Ja, kände inte du henne för resten en gång i din ungdom? Alice Scherven. Hon bodde ju där, innan du reste ut. Namnet berörde Christian med en underlig, varsam och vemodig ömhet, men han sade bara: — Ä hon! Jo, jag tror till och med, att jag svärmade litet för henne ... — Jag tror inte, du skulle svärma för henne nu! — Ha de barn? — Barn... hon? fnös fru Brenner. Ä nej du, det aktar den typen sig för. Men att Torstein står ut! Och vad han kan se i det där om-tummade fruntimret, hal som en ål, tunn och obestämd, med hår som färgen på en kanariefågel och kittad och målad, så man bara anar allt snusket under. Hon håller sig inte till den där skådespelaren längre nu; det är alltid nya. Du vet, den där vampyrtypen, som spelar jungfru i ständig ångest för att karlarna inte ska idas ta i dem! — Stackars Torstein! Och ändå säger du, att han är en man! — Ja, det är han! Men nu, när han fått lungsot kommer hon nog inte dit mer... 213