har, tycker jag, att du är den största åsna, jag hört talas om. Hon stängde dörren. Christian slog förargad upp rockkragen mot regnet. Rocken hade han för resten lånat av kapten Strand. Den var både för lång och för vid. Han hade inte lust att gå och lägga sig, fast det börjat regna, tätt och tungt och vinden ruskade höstlikt i träden. Komiskt att han narrats för modern om Alice, låtsats som om han inte mindes. Hon var ju bara ett minne... nästan från barndomen, men hon hade varit prinsessan en gång, log han och gick fortare. Han fick mindre och mindre lust att gå hem. Tog vägen ut till prästgården, där det lyste i ett par fönster ut mot trädgården. Ett av dem var Evas; där låg hon, så nära och ändå så långt borta. Barnen höllo till på ett par av vindskamrarna. Han visste att hon var ensam. Han gick varsamt in över trädgårdsgången, förbi verandan, där bord och stolar stodo stjälpta för regnets skull. Hans strupe snörde sig samman, då han stod där i regnet och såg på den upplysta rullgardinen, som visade skuggan av en vatten-karaffin. Gardinen var inte helt nedrullad; en strimma av skarpt ljus sken ut i den mjuka, grå skymningen. — Eva, sade han lågt, tyckte hon måste höra det, komma till honom. Han stod där en stund, medan bitterhet och leda steg och steg inom honom. »Jag är ju ett 215