barn som tror på sagor», tänkte han, »som gnider på ringen och väntar, att anden ska komma ...» Han gick motvilligt och långsamt, hela tiden såg han sig om, men fönstret stod där bara stilla och lyste ut i natten ... I grinden mötte han kyrkoherden; de blevo lika förbluffade båda två. Christian stammade något om att han hade ett viktigt besked till sin hustru, hade bara varit borta för att se, om de voro uppe. Nu fick det vara till i morgon. — Men kära ni, kom med, sade kyrkoherden ivrigt och tjänstvilligt och låste upp köksdörren, där en trappa gick upp till hans kontor. — Ni kan ju se efter, om er fru sover. Ni får bara vara snäll och gå tyst; hon, min mor, prostinnan, sover lätt, ytterst lätt. Hon, hon sover ytterst lätt, ja. Jag vet inte, men... jag brukar alltid ta av mig kängorna. Trappan knarrar och jag vill som sagt ogärna störa någon. — Ä ja, å ja, viskade kyrkoherden i det de listade sig uppför trappan med var sitt par kängor i handen. — Det är så naturligt! Han avbröt sig, famlade mot väggen och tände ljuset. — Jag är på kontoret, andades han, jag ska låsa efter er sedan; det brådskar inte. Christian kände, att han var röd, då han smög vidare; förargad också. Han var rädd för prost 216