innan, och det var för groteskt att lista sig in till sin egen hustru som en tjuv... Eva for upp i sängen, då han kom in. Hon låg och läste. — Men Christian ... är det något galet? Han hyssjade på henne och satte sig på sängkanten. — Nej då! Hon hade vikit nattlinnet åt sidan i halsen och dragit upp ärmarna. Den lilla nattbordslampan kastade ett varmt ljus på hennes stora, koppargyllene hår, som flammade ned över skuldror och rygg. Han skymtade axlarnas mjuka rund-ning, nyckelbenens små gropar och under dem, bara som en aning av ljus och skugga, bröstens mjuka rundningar. Och det var så fridsamt här inne... så stilla. Han hörde bara regnet, som piskade på taket och rasslade i trädens löv. Hon var litet avmätt. Och mitt i den ömma glädjen över att åter vara ensam med henne, kände han ett styng av avundsam ovilja över att allt var så fridsamt... så varmt kring henne, när han mindes, att han stått ute i regnet med en längtan han tyckt vara bara hopplös. — Det är väl inte något galet? sade hon igen, och han såg, att hon rodnade. Och hennes ögon blevo med ens så djupa och skinande, då de mötte hans. — Nej! Han satt där och lekte med hennes armbandsur, som låg på nattduksbordet. Nej, 217