sade han åter motvilligt och tänkte, att det var bäst han gick. Jag mötte prästen... sa, att jag hade ett viktigt ärende ... Han såg, att hon rodnade igen, men ändå tyckte han, att hon var så långt borta, så främmande. — Du, viskade Eva, är jag inte fin? Hon satte sig upp i sängen och drog ned ärmarna på nattlinnet. — Var i herrans namn har du fått tag i det där? — Lånat av prostinnan. Är det inte bedårande, du? Och så antiseptiskt och beskyddande! Mina är på tvätt. Prostinnan sa, då hon såg dem, att det var en Guds lycka, att jag inte hade ett av dem på brandnatten. Hon sa, att ingen vågat ta i mig och rädda mig, om jag varit så oanständig! — Ä, jag tänker tvärtom jag ... Hon kröp ned i sängen igen. — Du då! De tego en stund, så länge, att det blev svårt att säga något. — Jag måste visst gå, mumlade han. — Ja, du måste väl det... — Du vill väl sova, sade han nästan fientligt ... du är väl trött... »Det ska tusan sitta här», tänkte han. »Jag går!» Det var pina i den tanken; det var också pina att stanna. 218