på honom... Jo, nu började det, nu hade de något att viska och tissla och tassla om igen: Frun och barnen reste och den där Brenner blev kvar... Bygden låg där och sken av ung sommar efter regnet. Lövskogen hade slagit ut helt; djupgrön och frisk stod den och vände sina blad för en varm bris, som lekte mjukt bortöver ängarnas späda gräs och krusade fjordens vatten till glittrande böljor. Det milda regnet hade tärt bort snön i fjällen. Det var endast Hareheia, som låg och stred med en och annan driva, som dröjt kvar i djupa, skuggiga rännor. Storhästen var helt fri från snö — silvergrå, svart och violett med gräsklädda, saftigt gröna hyllor uppe på toppen. Men över den låg Bleien ännu skinande vit mot den blå himlen, där ljusa, lätta skyar drevo för vinden. Han såg dem ännu som de stodo där vid relingen. Eva liten och stillsam med små hjälplösa försök att le emot honom. Barnens ivriga, glada och förväntansfulla ansikten. Det skar i honom, att de voro så, men han tänkte också, att barn är barn. Det som upptog dem nu, var resan och allt det nya. Och så värst roligt hade de säkert inte haft det i prästgården heller. Modern var kall, myndig och lugn. Han visste, att han borde vara glad... vara henne tacksam, men han var bara full av missmodig förargelse och retlighet, därför att hon så 223