brutalt trängt in i hans liv och ordnat efter sin vilja. Och hennes hjälp hade kommit honom att känna sig rasande förödmjukad, den var så nykter, så precis bara vad hon visste, att hon kunde och ville ... — Dina små skulder här, hade hon sagt, och växeln till Simonsen, ska jag klara. Jag får ta en inteckning på gården — så pass kan den ännu bära. Jag vill inte, att dessa fattiga kräk ska avspisas med noll komma noll procent i utdelning. Räntorna får du överta, när du kan. De kontanter jag har, får jag användning för till annat. Han förstod, att hon menade kläder och respengar och litet av varje till Eva och barnen. Och så hade hon gett honom hundra kronor efter att ha räknat igenom det hon hade i sin väska ett par gånger. Hon sade, att hon skulle försöka skicka mera senare, om han behövde det. Han tackade för sedeln, men den hade förödmjukat honom mera än allt annat. Det var i alla fall inte så handgripligt som den ... Känslan av ensamhet blev starkare och starkare, då han gick där utan mål. Han tyckte allting var omöjligt bara. Och då han såg Eva stå där ensam och liten, blev det mer än en resa, ett farväl. Det var som om något brast och blev borta... Advokat Kobro kom efter honom; han hade också varit på bryggan: 224