där och påminte om den tiden, då de voro två, då Eva följde honom från fiskeplats till fiskeplats. I dag kom det två brev från henne; posten kom högst oregelbundet här uppe. De voro som en enda bölja av ömhet och godhet och längtan och en tillitsfullhet, som pinade honom mer än allt annat. Hon frågade aldrig direkt om när han kom, men ändå voro breven fulla av stumma, längtande frågor. Hon hade träffat Torstein Bru. »Han frågade efter dig och nämnde att han tänkt resa över till fjordarna i sommar. Han ville uppsöka dig, om du ännu var där.» Äter märkte han hennes ordlösa fråga... Solen höll på att gå ned. Han såg gethopen komma yrande ned från fjället över sten och genom buskar, med en barbent, vitluggig pojke efter sig. De trängde sig bräkande och stångande kring gethuset utanför gårdens risgärdsgård. Passopp, den gamla gårdshunden, skällde ett par lata bjäff av gammal vana, när han hörde bjällran. För resten iddes han inte göra någonting. Bernt hade bara inte kommit sig för att slå ihjäl honom och få en ny, fastän Passopp var så slö, att om han gick ned på ängarna blev han sittande där och tjöt, därför att han inte hittade hem. Det var nästan vår ännu, fastän det led mot midsommar. Björkskogen stod i ljusaste grönt, 231