och alarna hade inte slagit ut helt. Den gamla gården låg ännu i sol på toppen av en väldig kulle ovanför insjön; ett virrvarr av torvtäckta hus, gamla och nya, med skarpa solreflexer i fönstren och husen gulröda mot långa, blå och svala skuggor. Över lövklädda åsar, högar och kullar inöver mot Högheia, som låg naken med ljungbruna marker, gröna myrar och nakna grå berg, stod Bleiens långsträckta snötopp gulvit med blå skuggor i rämnor och dalar. Den hade fått mörka, jordfärgade stripor av ras — av sol och regn, som tärt sig ned på det blankslitna urberget. Då solen sjönk och försvann bakom fjällen, började det kyla svalt av skuggor och natt. Väs-tanvinden, som hade blåst hela dagen och fått böljorna nere på sjön att glittra, lekt med och vänt skogens unga löv och böljat och böljat genom vallarnas gröna, späda gräs, lade sig till ro. Christian gick ned till Bernt, som röjde jord nere vid sjön. Han slet just med ett väldigt stenblock. Han var härligt orakad, svettig och smutsig i en gammal overall, översmetad med lera och jord. På benen hade han tunga, järnbeslagna träskor. — Hej! sade Bernt, i det han såg upp och torkade svetten ur ögonen med tröjärmen. Christian såg, att järnkrokarna voro blanka av slitning. 232