— Du, Bernt, sade Christian skämtsamt, väntar du småfolk, så som du står i? — Hå? Kan jag veta vad, käringen lagar till förrän det syns? — Ä jo, det kan du nog. — Nej, man får ta det som det kommer. Det är bara herrskapsfolk, som inte får ungar. Han skrattade med hela sitt smutsiga, orakade ansikte, där håret hängde ned i pannan. Christian lade undrande märkte till — att han inte sett det förr! — hur grå Bernt var i håret. Bernt var ju mycket yngre änjhån själv. Bernt blev mer och mer ursinnig på stenen, stack spettet under och bände och bände, men den rörde sig inte. — Jag tror, det är självaste mor Norge! Han släppte spettet, stack krokarna in i de hål han gjort i spadskaftet ocjh grävde bort mer jord. Han stack undersökande en arm in under; järn skrapade mot sten. Det var, som om Bernt drog krok. Han hängde sig på spettet igen. — Det är konstigt, sade han efter en stund, stod där och stödde sig på spettet, att jag liksom känner dom ... nävarna mina jämt. Christian blev rent av generad; Bernt brukade aldrig tala om dem. — Di ä liksom bakom dom här grejorna — Bernt höll upp krokarna — släpper och griper och vill göra allt dom ska, men dom kan inte, tilläde han litet modlöst. 233