— Ja, men du är verkligen enastående, sade Christian, allt vad du kan göra. — När man måste? Tänk om jag mist armarna också, då hade jag varit tvungen hålla spettet med käften och tårna! Äja, sade Bernt och började arbeta igen, man får trösta sig med att ingenting är så galet, att det inte kunde vara värre, en sån förbannad lathund som jag var den gången Vår Herre rev nävarna av mig. Jag förstod det inte på den tiden, men nu förstår jag, vad Han menade: »Vill du inte arbeta med de goa, fina nävarna ja har gett dej, ska du få klara dig utan!» — Ja, men Han tar väl inte nävarna från alla lata människor? Bernt såg bort och funderade litet. — Ja, det där har jag grunnat på... inte så lite heller. Men Han tar, Han ger... — Ja, är du säker på det? — Säker? sade Bernt högeligen förvånad, ja, ä inte de säkert, sä ä ju ingenting säkert längre... Din rackars sten där du ligger! avbröt han plötsligt, så Christian förstod, att Bernts bikt visst kom sig av att han var skamsen, därför att han inte klarade den... Christian reste sig: ufj — Kom an, sade han, så ska jag hjälpa dig! — Du? sade Bernt litet misstänksamt. Nej, du grisar till dej bara. — Prat! 234