Men Bernt var ännu litet osäker, då han stack en stör med en fastspikad hästsko i tjockändan in under stenen. Christian tyckte det var roligt, så han fortsatte att hjälpa Bernt, som i början protesterade. Men snart höggo de i lika ivriga båda två. Kvällen blånade omkring dem, solen var borta för länge sedan, och under himlens väldiga valv stodo åsar och fjäll som mjuka silhuetter. Över Sörheiarna låg en varm och trolsk gulgrön färgton, speglande sig i den stilla, blanka sjön. Älven drog ett svart band genom myrarna till en mörk tjärn, där näckrosor växte och fisk slog ringar. Älvbruset nådde dem i tystnaden som vindsus; en bjällra klingade bortifrån skogen. — Det blir annat väder, sade Bernt, då de följdes åt upp till gården. Himlen är så grå i väster. Så sade han god natt och gick bort till verkstaden. — Men ska du inte lägga dig? — Ä jo, jag ska det också, de ä bara någe ja lovade Kalstan till i morgon... åjasan — Bernt sträckte på sig — man får gäspa av sig det värsta. Det är inte så noga me sömn om sommarn; sova kan man göra om vintern. Christian såg, hur mjuk han var, bred över axlarna, smal om livet. Han gick med armstumparna djupt begravda i byxfickorna som alltid, när han inte hade användning för dem. 235