Då Christian kommit in till sig, hörde han, att svarvstolen redan börjat snurra. En hammare bultade ivrigt, och så hörde han svarvstolen igen. Han gick oroligt fram och tillbaka på golvet. Detta ljud av arbete, av vaka ute från natten pinade och irriterade honom. Han tyckte plötsligt, att denna krymplings öde ryckt honom inpå livet, som en fara, en ångest. Förr hade det glidit förbi honom som något han bara såg på med undran och respekt... och en stor del medömkan. — Var det bara något som Bernt sa ... eller trodde han det verkligen, så att det gjorde det lättare för honom att leva: att Gud haft en mening med att ta hans händer? Ta ifrån honom något så oskattbart som dem? Hade han upplevt... Ja, hur upplevde man att böja sig för något sådant? Böja sig och ändå göra sin plikt var dag, och mera än det. I stället för att jämrande och klagande räcka fram stumparna och tigga om gott folks barmhärtighet? Han blev het av skam och avund. Hade denna fattiga bonde funnit, ja, vad hette det? Själafrid ... ? Nej inga ord sade, vad han menade 1 Hans eget liv hade ju bara varit lek och medgång, och då älven kom i dödvatten, blev han liggande där och drev runt och runt, klängande sig fast vid kreti och pleti. Ville nog vidare ... men var ändå mera rädd för alla de okända faror, han skulle möta och övervinna. 236