Då han var ung hade det lockat och dragit honom med sig, nu skrämde det honom bara. Han kunde dö... i dag eller i morgon, men det var han inte rädd för. Nej, han var bara rädd för att möta alla de små onda saker han kände. Det var som tandvärk, som man bara bedövar och kvacksalvar med, i stället för att ta den svåra och ärliga pinan och draga ut det onda med roten. Dragen av något, han inte kunde förklara, gick Christian ut över det daggvåta tunet och bort till verkstaden. Där var tyst, men han såg, att det lyste genom fönstret och gick in, stilla och försiktigt, som om rummet han kände så väl gömde en hemlighetsfull gåta, som han nu listade sig till att få se ... Bernt satt och sov framför svarvstolen med huvudet i armarna. Christian stod och såg på honom, besviken över att endast finna denna trötta, sovande gestalt, vars skugga kastades stor och mörk ut över rummet av den lilla lampan, som lyste gult emot sommarnattens veka skymning över ett virrvarr av verktyg och materialbitar. Bernt for upp av att en hammare föll i golvet. Och Christian såg, hur hans ansikte kämpade för att vakna. Det var främmande, gammalt, härjat och fårat under det gråsprängda håret. Men då Bernt fick se Christian, var det som om hela ansiktet slätades ut, gömde sig, och det 237