KAPITEL XIII I å eftermiddagen lättade vädret. Torstein och Christian hade satt sig ute på trappan. Den första stackatotonen mellan dem var förbi; de kunde tiga utan att det blev tryckande. Christian var glad, det var gott att ha Torstein där — hans eget gled mera undan, kom inte så tätt inpå livet längre. Och den tanken var god att dröja vid: »Näi han reser följer jag med.» Det kom också så många minnen från ungdomen med Torstein. Och när Christian talade om dem med honom, 246