blev dalen där hemma inte så främmande längre. Där var vägar han hade gått, där var fjäll och älvar och sjöar. Han längtade efter att gå där igen. — Jag undrar, hur det ser ut där uppe i dalen ... är den sig lik? — Ä, på sätt och vis, ja. Kom jag ihåg att hälsa från de dina? Det är riktigt söta barn du har. Nej, vad som händer hemma vet jag inte mycket om. Jag håller mig mest för mig själv. — Ja, du skriver ju... — Det också! — Vad skriver du om nu? Torstein såg plågad ut, och Christian log litet skamsen. — Ja, det har man väl kanske inte rätt att fråga en författare om? — Ä, för all del... Nej, men det är inte så lätt att förklara, jag tycker alltid det blir så tarvligt, när man ska försöka referera innehållet i en bok. Han tänkte sig för. Har du hört den gamla sägnen om mannen, som hade björnhamn? Om dagen levde han som bonde, äkta man och far, om natten tog han på björnhamnen och gick i skog och fjäll, slogs med vilddjur och hingsthopar. En björnhona hade han också, som han höll sig till då ... Dräpte djur och sög blod, men om dagen levde han på gröt och sånt där... Jag har tänkt sätta ihop något av det där... något fint. Käringen hittade naturligtvis björnhamnen 247