och brände den, log han, men jag undrar, om hon brände bondens minne med den — om han inte gick där i alla fall med en sugande längtan alltid — så som huldran, när man bundit henne med stål, eller tagit svanhamnen från prinsessan. Det är förbannat svårt att göra något mera för resten av de där gamla ramsatta sägnerna utan att bara platta till och förstöra. Jag har hållit på med det där ett par år nu, och så översättningar, småhistorier med julstämning i och kritiker — han gjorde en grimas — och det är inte roligt. Om jag nu skulle försöka mig på att vara spirituell, så kunde jag säga, att en gång drömde jag om att leva för att skriva och måla. Men det blev så, att nu måste jag skriva för att kunna leva; måla, det får jag aldrig tid till, för det lönar sig rakt inte. Det jag så gärna vill och tycker om får jag stjäla mig till. Och populär — han höjde på skuldrorna — det varken är eller blir jag. Christian kände sig litet irriterad. Satt Torstein där och beklagade sig? Och som om Torstein förstod, reste han sig och sade hastigt, i det han sträckte på sig: — Ja, missförstå mig inte; det är bara så! Jag kommer från Oslo nu. Jag är inte där ofta, men just därför kan jag liksom se klart, hur allting ser ut där, hus och gator och folk. Att jag alltid känner mig främmande där kommer sig väl av att jag är inte så litet av bonde. Och 248