det går aldrig ur mig. Jag hade ärende den här gången; det var en sak jag måste ordna. Rösten blev låg och svävande; Christian förstod, att han varit där för att träffa Alice. — Jag blir alltid gripen av en sån grinande hjälplöshet, när jag är i stan. Allt jag håller av, allt som är min hobby och min glädje ligger så långt utanför allt jag möter där. Och där är allting ordnat i lådor, märkt med prima, sekunda och realisation. Tro nu för Guds skull inte, att jag beklagar mig, sade han nästan barskt. Jag vill fan ta mig inte byta med rövarbandet där — annat än kanske deras sagolika förmåga att skaffa sig mynt! Men alla knepen, som behövs för en liten man att borra sig in och bli ansedd för stor... nej, dem kan jag visst inte lära... — Du, slog han om, vad Västlandet är vackert! Jag har aldrig sett det förr. Jag reste här en gång för flera år sedan, men då låg regntjoc-kan tät över alla fjäll, så jag kunde endast konstatera, att här var fina, gröna stränder. Såna underliga, vansinniga sommarnätter som här... så tunga av färger... Christian tyckte, att Torstein var förändrad. Han hade blivit så pratsam. Och han hade fått något febrilt och rastlöst över sig. Christian visste ju och såg också, att Torstein var sjuk. Ögonen voro onaturligt stora och glänsande i det benmagra, knotiga ansiktet, där huden stramade med blå ådror över kindbenen. Ett par 249