djupa fåror drogo sig nedöver ansiktet, och läpparna lågo tunna, färglösa och litet öppna över de starka tänderna. Händerna med stora ådror och leder famlade underligt hjälplösa, när han skulle stryka under något han sade. Det var och var inte den Torstein han mindes. En stark och bitter ung man, mycket tyst av sig, som kunde säga små roligheter stilla och varsamt. Sådan var han förr. De sutto tigande en stund, så sade Christian: — Det blir konstigt att se hembygden igen. Den har väl blivit ännu mer förändrad, sedan jag såg den sist? — Jag vet inte, sade Torstein, det är ju... mer oro nu. Och naturligtvis är det inte mycket kvar av det du en gång såg. Vi levde ju i övergången från gammalt till nytt, då järnvägen kom och grävde sitt onda, etsande sår in i alla de ensliga bygderna. Han såg hastigt bort på Christian. Ja, du som ingenjör och utvecklingsman är väl inte överens med mig? — Tja, den frågan är inte lätt att svara på... i synnerhet för oss, som levde i en övergångstid. Nå ja, folk lever väl alltid i övergångar för resten ... åtminstone ytligt sett. — Du tror väl inte, att människorna förändrar sig? De hittar på litet nytt ibland, men grunden ... det som verkligen driver oss är alltid detsamma. — Ä jo, men hembygden... Allt det vi en 250