gång älskade, beundrade och upplevde på den tiden är det inte mycket kvar av. Du vet, vildrenen och det liv den förde med sig i fjället. Och de gamla traditionerna dö, och de gamla husen, som en gång beboddes av levande människor, de har kommit på museer. De gamla jägarna är döda och borta liksom tusen och en natt av sagor och legender, som följde med till exempel Gjende... Jo. Han hade käring och ungar och allt sånt... men en björnhamn i bakfickan ... Men du, var det inte vi, som skulle gå och fiska? — Är du inte trött då? — Trött? Inte ett spår! Torstein sade, medan de gingo ned till sjön: — Det där, att det inte är stort igen av allt vårt, är sant. Men jag tror, att de unga upplever lika stora äventyr, lika stora under, som vi gjorde en gång; bara på andra premisser. Det var så märkvärdigt en gång jag var på Sliusätrar-na... den undran jag kände, därför att allt var sig så likt. Kunde vi bara leva utan våra minnens förbening, du! Fjäll och skog, sjöar, älvar och blånande jöklar... allt var, som jag mindes det. Han log litet spydigt. Men där låg ett par rysliga hotell, och jag kunde ju inte låta bli att minnas och längta efter allt det som inte var där längre. Ensamheten, stillheten, björnen i skogen, älgen och renen på fjället. Himlen över dem var nästan molnfri, och det 251