ångade starkt från skog och mark efter regnet. Luften var glasklar; fjäll och åsar, allt stod färg-glittrande och nära. Torstein blev stående och såg. — Ä nej så vackert här är, gosse! Så vackert, gosse! Torstein satt och passade fiskedonen, och Christian, som kände till vattnet, rodde. Det var en krånglig sjö, full av grund. — Det här är nästan som i gamla dagar, sade Torstein. Minns du Sliutjärn och den gamla ekstocken, som vi tätade med grästorv och la sten över? — Ja, men sån fisk ska du inte vänta dig här... Men vi ska gå upp till något som heter Bjönnavattnet en dag. Jag var där en gång, men fick ingenting. Bernt påstår i alla fall, att där ska finnas storfisk, såvida det inte är den gamla visan, att man tror allting växer i förhållande till avståndet. Torstein smålog. — Det är kanske så med Sliutjärnsforellerna också... att de skulle anta litet mer nyktra proportioner i våra ögon nu. En fisk högg på draget och Torstein halade in den. — Nej, om alla är som den där — han kastade ut den igen — då va dom större i Sliutjärn, du! Det var en stilla, varm kväll, mörka skyar tor 253