nade upp sig i norr, trolska och vitblå i kanterna och himlen grånade och blev dunkel av natt. Brisstrimmor taggade upp sjön och dogo igen i strändernas vass. Båten gjorde en lång, glittrande strimma i det mörka vattnet, bröt speglingen av himmel, fjäll och träd, som stupade ned mot svart mörker. Fisken nappade inte längre. — Nej, jag tycker vi ska ro hem, sade Christian, ska det vara något spännande med den här småfisken, ska den nappa i ett. — Ja, för fiskets skull så... Torstein såg sig omkring, men så fint här är, du... fint! Han sade inte mer, blev bara sittande och ordnade med ett snöre. — Ä! Ta upp draget! sade Christian, vi få i alla fall ingenting mer. Och jag vill ha en pipa... — Du får röka en för mig också då... — Röker du inte längre? — Nej, inte numera. Några dygder ska man väl skaffa sig ... om det nu är någon dygd ... De lågo där och drevo, natten var som mörkast, och Torsteins vita hatt lyste blek mot strandens djupa, mätta skymning. Han satt framåtlutad och stilla med de stora händerna knäppta. — Sa din mor något... om mej... när hon var här? — Nej! 253