Christian narrades, innan han fick tänka sig för. — Nej, nej, sade Torstein, ser du... Han öppnade och knäppte händerna oupphörligt, så såg han upp, men ansiktet var borta i skuggan under hattens brätten. Det är bara så, att jag fått veta, att jag ska dö. Hans stämma var jämn och monoton. Christian kände, att hjärtat började slå ängsligt och fort. Då Torstein frågade, hade han bara tänkt på Alice... Han fick en isande rädsla för den sammansjunkna gestalten, som satt där mot det stilla, mörka vattnet. — Är du förargad... därför att jag hänger mig på dig med det? — Nej. Christian gjorde bara en hjälplös gest. — Jag hade inte tänkt säga något. •. det här var visst ett sånt där plötsligt infall. Orden kommo lågmält, och han satt orörlig som förr. — Men ibland är det som jag inte orkar bära det ensam! — Men hur kan du veta det? Christian nästan viskade, mindes något som liknade detta; den vansinniga timmen hos doktor Hermansen. — Ä, det är länge sedan läkarna gåvo mig en frist... ett år ungefär! Tryckte min hand . •. slog mig på axeln och sa hur det var. 254