Torstein försökte le, men det blev bara ett litet näsljud. — Jag skulle vara försiktig med allt möjligt, inga sinnesrörelser, lägga mig tidigt och vara glad och vid gott humör... och naturligtvis inte vara ute om nätterna! Han försökte skratta. Du ser, att jag är lydig. Men det vi talade om... att vi skulle gå hem, sade han hastigt, på tattarvis över alla fjäll, sova i lador och fiska och... nej! Torsteins röst steg och steg och var full av hjälplös längtan nu. — Nej, det klarar jag inte! — Men ett sanatorium? Torstein skakade på huvudet. — Du tycker väl jag är konstig, men det förmår jag inte. Christian rodde fort. En läderlapp kretsade över dem, slog och slog efter Torsteins vita hatt. Båten skrapade mot stranden. Christian gick i land, men Torstein blev sittande. — Du, ska vi inte gå in? frågade Christian skyggt. Torstein hade blivit så främmande med ens. — Kan vi inte sitta litet? Jag har visst en av mina sentimentala stunder; jag tror Strindberg kallade dem gråtstunder. För resten inbillar jag mig oftast, att jag försonat mig med det... — Ja? Torstein skrattade till, han hade tagit hatten av sig, satt och snurrade den på ett finger. 255