— Nå, först trodde jag det inte. Var bara rädd men bara därför, att de idioterna skrämt mig så... — Och nu? Torstein log igen. — Det är något, som heter att se om sitt hus du, sade han nästan barskt. Lätt var det inte att finna något slags ordnad mening i detta förfärliga, djävliga, förunderliga liv, som jag en gång tyckte bara var ett enda oförståeligt kaos. Du vet ju, att en gång inbillade jag mig, att jag sökte, så som vi alla gjorde, vi frisinnets och upplysningens barn, som växte upp utan religion eller med de konstigaste surrogat för den. Vi blev berövade, skamligt lurade på några av de grundämnen vi behövde för att gro och växa normalt. Och så gjorde vi som barn... åto jord och grus och äggskal och allt möjligt konstigt, och vetenskapen gav oss ständigt nya surrogat... — Ja? — Ja? härmade Torstein vresigt. Det var strunt alltihop! Jag sökte, jag fann... han teg ett ögonblick, letade efter ord. Nej du, jag finner i alla fall inte något annat än detta: Gud! Det blev så stilla, att Christian plötsligt hörde alla nattens varsamma ljud omkring dem — plas-ket av en fisk, vinden, som lekte i vassen och träden. Han kände en underlig, frysande blyghet vid vännens ord, inte bara det för resten, det var 256