längtan också, avund och ändå något mer. Detta som Torstein funnit, Eva och Bernt, det var! I ett enda väldigt ryck tillbaka genom tider och sekler såg Christian, att årtusenden vittnade som de. Nästan som ett svar sade Torstein: — Det där är inte någon ny uppfinning, om jag också kunde ta patent på den som ny i våra kretsar. Jag tror inte, att den skulle bli vidare efterfrågad eller göra dem glada. Deras glädje påminner mig ofta om negrerna i en jazzorkester — ställa till oväsen mot betalning och grina brett. Det är så underligt i kväll; jag känner det för resten ofta nu... en sådan ansvarslös glädje över allting. Och en våldsamt intensiv känsla av hur underbart allting är. Var dag jag får uppleva ... och nätter som denna, är en gåva, en tonande fiol, som jag lyssnar till, rädd att var ton jag hör ska vara den sista... Han slog om, sade nästan pojkaktigt: — Att leka blindbock med döden är spännande, för ser du, jag har för länge sedan överskridit alla rimliga gränser för den frist medicinmännen givit mig. De tego länge, så reste Torstein sig med ens hastigt och steg upp ur båten. — Det är visst bäst vi går in. Jag skulle nog inte ha varit så länge ute. Han kippade efter andan. Jag känner, att... ja, och talat för mycket och... 17 — Christian Brenner. 257