Det han sade blev borta i ett kvävt strupljud och en hes, skärande hosta skakade honom. Han tog tag i båtfören, stod där böjd och kippade efter anden. Christian ville hjälpa honom, men Torstein sköt honom från sig. — Vänta, vänta ... Torstein försökte skratta, drog andan i långa, skälvande tag. Christian tog hans arm. Han gjorde sig fri. — Begriper du inte, att det är farligt... att ta i en som mig? Han började gå så smått, medan han lågt och förtvivlat mumlade: — Nej, man ska aldrig skryta! Att jag försonat mig med någonting. Han stannade ett ögonblick. Och tror du, att jag orkar skriva någon bok nu? Han sade detta nästan fientligt, i det han åter började gå. — Du ska inte ta i mig. Sådana som jag vi är farliga ... för er, som ska leva vidare. Vi borde gå och ringa med en klocka, som de spetälska. Skrämt och lågt tilläde han: — När ett sånt där anfall kommer och jag vet, att det kan vara det sista, blir det inte mycket kvar av allt mitt prat. Kanske är det bara ett fantom, som döden skrämt mig i armarna på ... Är jag feg bara? — Det är du nog inte... — Tack, sade Torstein spydigt, säg bara till den grinande ungen, att mamma kommer snart! 258