under en väldig berghäll, som stack skyddande ut över dem. En bäck larmade förbi i en enda lång grönskummande fors utför ett halt berg, ner i en tjärn full av vass. Röken från kaffebålet bolmade tät och tung ut runt det skrovliga berget. Torstein vände fisk, som låg och stekte på glöden. — Det här är i alla fall inte förstorade ungdomsminnen, sade Christian, i det han vägde en kort, bred och silverglänsande fet fisk med röda fläckar i handen. — Väl kilot, va? Torstein såg upp. — Nej, det är storartat... inte en som det då inte är spänning med att dra upp! De åto och slöade, Christian sög på sin pipa. — Vi får väl tänka på att komma hem; det börjar bli sent. — Nej, varför det? frågade Torstein, det är ju långt till i morgon... — Ja, men törs du? Det kan bli kallt i natt, ser ut till både regn och blåst. — Fint fiskeväder det ! Törs! utbrast Torstein ivrigt. Törs!... Sköt dig själv du! Han reste sig, tog metspöt och gick ned till tjärnen. Christian såg efter honom med både ömkan och vemod. Torstein gick så stelt och ovigt famlande, och när han fiskade, var han tafatt. Det var inte mycket fisk han fick, men han var rent barnsligt glad, nästan tacksam för var och 263