en han drog upp. Christian mindes, hur han var en gång... en linje, en rytm, en vilja från hälen till toppen av metspöt. Han gruvade sig för natten och önskade, att de stannat hemma. Det hade huggit till i honom av ångest flera gånger den dagen, att något skulle hända. Han samlade mer ved för natten, så gick han efter Torstein, som långsamt tog sig fram vid tjärnens strand, ivrigt fiskande. Berghålan stod som en öppen, lysande trollport i det nattmörka fjället, speglande sig i den svarta, stilla tjärnen, där fisken gjorde ringar med lata plask. Det sprakade häftigt från bålet, knastrade, då de våta enkvistarna togo eld och gingo upp i lågor och gnistregn. Bjönnavattnet låg gömt under silvergrå dimma, som ångade upp efter värmen, smög sig in i bottnen av dalar och rämnor, tätnade och lade sig till ro. Fjällens mörka ryggar och toppar stuc-ko upp ur detta underliga, svävande hav, mot himlen, som välvde sig molnfri och vek av natt utan stjärnor. Torstein låg på rygg med armarna under huvudet och följde gnistorna och röken, som virvlade upp efter den sotiga fjällväggen, och eldskenet, som lyste flämtande i blodrött och guld mot dunkla skuggor. — Här har visst ofta varit folk, sade han, så svart som här är av gammal rök. 264