— Det har det visst, sade Christian. Jag har också varit här förr... med Eva. Det högg till så underligt längtande i honom, då han sade det. — En gång voro vi här i flera dagar och hade de två äldsta barnen med oss. — Levde som grottmänniskor? Christian log: — Ä nej, vi längtade kraftigt efter våra sängar sista natten. Torstein sköt en brand längre in i elden, såg på hur den fattade eld: — Men det måste vara fint du, sade han, med kvinna och avkomma här. Han tänkte sig för litet och i det han skakade på huvudet, sade han: — Något sånt har jag aldrig upplevat... och någon avkomma har jag för resten inte, tilläde han hårt. Hans ansikte blev inåtvänt, vaksamt och elakt nästan: — Ja, du minns väl Alice? frågade han onödigt högt. Du var ju tillsammans med henne för länge sedan där hemma. Alice Scherven, som vi svärmade för? Han fortsatte lägre: — Du vet vi var... ja, är gifta? — Ja. Christian märLte, hur stramt förlägen han blev. Vart ville Torstein hän? Han ville säga något mera men blev bara sittande och såg på dimman, som steg och steg, döljande alla fjäll. Hålan låg som på kanten av en grå avgrund. 265