Natten var som mörkast, allt teg, allt sov — bara elden sprakade och susade. Torstein sade: — En sån underlig natt, du, så ensam! Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds ande svävade över vattnet... Det är som om allting skulle börja, som om ingenting fanns ... — Ja, eller en ny syndaflod, sade Christian sömnigt. — Ä ja, och så avla nya liv och synda, härja och glömma, tills det kommer en till! I en sån här natt tycker jag, att jag liksom kan se, hur vi ha skändat allt vi fått i våra händer. Han tillfogade varsamt och lågt: — Allt det vi fick att ha ansvar för, som vi bara lekte med och rev sönder. En gång förstår vi väl... inte så som vi nu förnimmer och förstår kanske. Men som ett ljus, så ofattbart lysande som då Michelangelo kallar solen för Guds skugga. Han satte sig upp, knäppte händerna om knäna, så sade han hastigt: — Jag hade brev från Alice, du. Hon skrev och frågade, om hon kunde komma hit... — Hit? Torstein gjorde en rasande gest vid Christians förfärade rop: — Varför inte hit? Var inte rädd du! Jag sade nej. De helvetes förbannat konstiga miner ni sätter upp, du, allesammans, bara jag nämner hennes namn. Vad har ni med ... vad angår 266