det er, att vårt liv kanske inte varit som alla andras? Han bröt ut i en ström av hatfulla, förtvivlade ord, men försökte behärska sig och teg ett ögonblick. Så sade han lugnare, rösten var nästan öm: — Alice, hon och jag... varför dömer ni och hoppar till som om ni hörde en huggorm väsa, bara ni hör hennes namn. Vad vet ni...? Det är ingen, som känner henne bättre än jag. Och hur vi har haft det... levat, älskat och plågat varandra, jag henne och hon mig... men jag mest, men ändå vill jag inte byta med någon... Rösten blev lägre och lägre, det var, som om han satt där och talade med sig själv. — Jag visste, vad hon gav mig, vad hon ville ge. Hon var tagen, då hon gav sig till mig. Vem han var, har jag aldrig fått veta, aldrig vågat fråga om. Han är den ende, som betytt något för mig, som jag hatat, ingen av de andra. Han var det, som formade henne, så pur ung som hon var. Skulden till att hon blev det hon blev var inte hennes. Han lärde henne, att en mans famn bara var lek, njutning och lusta ... Då hon kom till mig, ville hon bara leka mer, och jag lekte. Jag var inte den som kunde förändra något, ville det inte heller, förrän det var för sent, förrän jag förstod, vad det betydde, att Gud hade skapat oss till kvinna och man. Han reste sig häftigt. 267