— Och då var det för sent, då hade vi gått ifrån varandra, mött varandra på nytt, och levat svin. Jag förstår det nu, på jakt efter något som inte var så gement platt, som den leken vi lekte! Vid Gud, jag skulle hellre önskat hon haft barn, även om de inte varit mina! Torstein kastade med skälvande hand en pinne på elden. Christian hade blivit mycket röd. Trodde Torstein, att det var han som...? — Se så, sade Torstein, nu kan du bara skratta. Nu har jag sagt oanständiga saker, utanför gränsen av vad en man kan säga! — Jag förstår inte, sade Christian, jag har aldrig tänkt... menat... Han teg hastigt med en hjälplös gest. Det var omöjligt att säga något. Han var rasande också; det var sant, att sådant sade man inte... Han stirrade förstämd ut i den täta, dunkla dimman. Hålan, som lyste blodröd från det döende bålet, blev till ett olidligt kvävande fängelse. Han behärskade sig och sade: — Dimman tätnar, det blir visst regn. I detsamma hörde han Torsteins kalla skratt. — Du ska inte överanstränga dig med att konversera, det är bättre vi försöker sova. Han bredde ut vind tygs jackan under sig och tog en ryggsäck under huvudet. Bålet hade sjunkit ihop till en stor glödhög, 268