där vit aska låg och skälvde över kolen. Christian sov inte, han låg bara och undrade, om Torstein också var vaken. Han hörde vinden komma farande över fjällen, famla runt i tuvigt gräs och ljung. Regnet kom, först prickande lätt, så i tunga, sopande skurar. Vinden ökade, for i ett kast in i hålan och rotade runt i aska och glöd. Så mojnade den lika fort som den kommit. Det blev så ängsligt tyst, endast regnet silade ned, tätt och tungt. Christian halvsov ibland, vaknade igen och såg hålans svarta, skrovliga tak, som ruvade väldigt och tungt mot den lättande dimman. Det luktade fränt och kallt från bålets osande vedrester. Han frös litet. Lyssnande satte han sig och undrade, om Torstein sov. Han lade sig igen, drog sweetern över huvudet och svepte vindtygs-jackan tätt om ryggen. Hörde regnet, som piskade, och stora droppars entoniga fall. Forsljud susade och susade genom hålan. Ibland for han upp, trodde att han sovit länge, men den grå dimväggen stod lika ogenomtränglig utanför de trolska bergväggarnas mörker. Sist han var här hade det varit stilla, mån-klara nätter och solheta dagar. Han mindes Eva. Vinden lekte i hennes våta, solskimrande hår, och hon ledde en naken, brun unge i var hand. 269