»Den som kunde resa i morgon!» Längtan slet i honom. Han somnade och drömde, att han hörde tassande av miljoner små fötter — han såg dem inte, men det lät som råttor, som kommo strömmande och strömmande. På sätt och vis visste han, att det bara var regnet, men plötsligt såg han dem. De gingo uppresta, voro nakna och vita med långa, släpande svansar. Men så blevo de till småbarn, han måste gå varsamt för att inte trampa på dem, med ens var det något som skrek... Han for upp ur sömnen. Det var som om allting stannade... blev en hemsk och overklig fortsättning på drömmen. Där låg Torstein med ansiktet vridet ned mot marken ... och händerna, som han höll knutna mot pannan, voro mörka av blod. — Torstein, försökte han säga men fick inte fram ett ljud. Han väntade, att tystnaden skulle brytas av ett svar, men han hörde bara sitt hjärtas hastiga, rädda slag. — Torstein? sade han hastigt och andfått. Han såg sig rädd omkring som efter hjälp, men han såg bara dimman driva lågt över de öde fjällen, som glittrade av väta i den kalla, tidiga morgonen samt tjärnens svarta avgrund, där älven störtade ut i en lång, sjudande fåra och bröt spegelbilden av mossgrått berg. Han tog om Torstein och försökte lyfta ho 270