nom, men huvudet sjönk bara djupt och slappt ned mellan skuldrorna med ett gurglande ljud, som fyllde honom med ny skräck. Detta ihåliga, brustna ljud hade han hört hos dödsskjutna djur. — Kunde detta vara att dö? Så meningslöst lätt... Var det alltsammans...? Gud i himmelen, nej! Torsteins liv hade visst varit dödskamp länge! Han lade vindtygs jackan över den dödes ansikte, men då blev tystnaden, ensamheten ännu mer isande verklig. Han halvsprang ned till älven, tvättade händerna, sköljde ansiktet. Och så skyndade han vidare med en oklar känsla av att han skulle hämta hjälp. Han tvärstannade plötsligt och såg sig om. Tyckte att någon ropade hans namn, men hålan låg där bara som en mörk, gapande rämna under det tunga grå fjället. Den lutande gestalten han väntat att se, stod där inte. Solen bröt fram genom dimman. Hetsiga reflexer brunno i våta berg, tjärnar och bäckar, som buktade sig nedöver. Och mitt i solbranden, som han hastade emot, genom drivande, vikande skyar såg han stora, blånande snöfjäll välva sig under himlen i öster. Bernt stod nere vid sjön och bröt jord. Förvirrat berättade Christian, vad som hänt. Och tillsammans skyndade de sig upp till gården, 271